Dagisprat -mat

Nu tänkte jag dela med mig av lite roligheter från jobbet. Jag har jobbat i dagarna två i förskola på Hammarö igen. Kommer även få besöka en annan förskola under måndag och tisdag. Jättekul! 
I torsdags satt jag tillsammans med den små barnen och åt tjockpannkakor (mums för mig med som "vuxen"). Alla barnen äter så att det skvätter överallt och fyller flera gånger på med mer mat på tallrikarna med pannkakor, keso och broccoli. Men om man tycker att de har mycket mat på tallriken så skulle man se vad det har i munnen. Kinderna buktar ut som för en hamster som hamstrar, ögon och näsa rinner och de tuggar så det står härliga till. Helt plötsligt hostar en tjej till (det är förkylningstider) och hon inser att "Nej, min broccoli som jag tuggat på ett tag får inte plats i munnen". Därefter tar hon ut den nerdreglade broccolin ur munnen och tänker lägga tillbaka den på sin tallrik. Halvvägs där byter hon riktning efter att ha upptäckt MIN tallrik! Broccolin hinner precis nudda min tallrik innan jag får tag i hennes arm och vänder tillbaka med den söndertuggade grönsaken.
 
Ett annat barn skulle iväg på kalas senare under kvällen. Men när det pratades om det så dök istället ordet "Kalops" upp. Eller något i stil med Kalaops. 
 
 
Barn är för underbara och roliga ibland.
 
 

Sagt på dagis

Att barn kan vara så öppna och enkla. Detta lilla citat fick jag höra i torsdags när jag och tre barn pärlade.
 
Flickan- "Nu får ni inte förstöra för mig, för då blir jag ledsen"
Pojke 1- "Det ska jag inte. Jag älskar dig"
Pojke 2- "Jag älskar också dig"
 
När försvann detta sätt att prata med varandra? Det måste ha varit i takt med att puberteten klev in i bilden. Jag har en teori om att våra attityder gentemot varandra är som en funktion för en kurva med minimipunkt. Man börjar högst upp när man är liten utan att ha blivit alltför påverkad av omvärlden. Sedan sjunker det efterhand som trotsåldern och tonåren tonar fram. Sen förhoppningsvis så ökar det igen när man kommit över sig själv och världen inte är emot en längre.
 
Jag pysslade till mig ett armband. Jag har insett att jag blir väldigt involverad i det jag gör. Nästan för fokuserad för när jag helt plötsligt tittade upp så var barnen borta. Eller ja, de var ju bakom mig men ändå!

RSS 2.0