Sitter och har tråkig framför datorn, så då öppnar man upp photoshop och passar på att leta upp lite bilder. Älskar särskilt den längst ner här ovan, ingen bra kvalité men diggar Alexanders blick. Stackars Ludde, fast han är ändå lyckligt ovetande vid tillfället då han slipper vetskapen om att Alexander ligger och spanar in honom.

Och appropå Ludde så är han en aningen större vovve nu. Hela fem år faktiskt, om man inte räknar i hundår då han räknas som medelålders nu. Dock känns han fortfarande som min lilla valp emellanåt, valpen som höll en vaken hela nätterna och välte ner julgranen, inte bara vid ett utan även två tillfällen.

Abba, gruppen, inte fisken. Det är det som sker just nu. Sitter och lyssnar på ABBA på högsta volym. Man kan ju undra varför, och det gör jag med. Tog i alla fall en svängom med min lillebror i kanske en halvtimme och hade skitkul. Så roligt att kunna släppa loss ibland, särskilt med någon som tycker att det är minst lika kul som en själv.

Han har ju inte kommit upp i åldern då sånt är pinsamt än och att jag bara är löjligt som håller på och fjöntar mig. Jag har tänk utnyttja tiden till max tills det inträffar. Även om det innebär att svettas ihjäl på vardagsrumsgolvet och utföra alla möjliga rörelser som jag själv kallar dans. Men ABBA är i alla fall det bästa att dansa till när det gäller att släppa loss och vara sig själv med sin lillebror, enligt mig.

Och snällaste björn för den delen med! Han är den som håller mig sällskap om nätterna, väldigt tryggt.

Men vad har hänt idag? Jo knappt någonting. Förutom att jag försov mig och vakna kvart i åtta, när jag skulle med fem i åtta bussen. Underbar känsla som knappt går att beskriva när man upptäckte detta. Men jag kom i alla fall till skolan på något vis ändå, bara fem minuter försent. Väl där så var det bara en lektion, Samhäll, där vi skulle ha en muntlig presentation om olika situationer man kan befinna sig i här i samhället. Min grupp skulle prata om arbetslöshet och vad man kunde göra åt sin situation. Jättenervös var man som alltid, hatar att stå inför en grupp människor och prata. Kan ju knappt formulera ord när man väl står där, hur tusan kan folk förstå en?


Nästan alla tycker att det är svårt att tala inför en grupp människor, jag är en av dom. Men jovisst finns det undantag då vissa inte har bekymmer över huvudtaget. Men den lilla skara av dessa personer kan jag diskutera om en annan dag, nu är fokus på den stora folkmassan härute istället. Det är helt enkelt jobbigt att ha strålkastarna riktade mot sig samtidigt som man ska få ut bokstäver och ord bildade till meningar.




Men vad kan man göra åt detta? Jo det enda jag hittat som botemedel är att öva och ta det lugnt när man väl står där framför folket. För egentligen, vad har man att vara rädd för? De har förmodligen samma rädsla för att göra bort sig och springa därifrån, men samtidigt modet och viljan för att ändå stanna kvar och gå igenom detta. Stor diskussion för något så här litet, men för mig krävs det en hel del att kunna fullfölja en hel redovisning.

Ber så mycket om ursäkt Alexander min lillebror, jag har en dålig vecka. Jag ska försöka att inte ta ut min extremt oförklarliga ilska på dig i framtiden. Även fast det var ditt eget fel. Men jag förlåter dig. Trots att det var du som höll på och du kunde ha skött dig bättre. För orkar seriöst inte med irriterande, retsamma småotyg för tillfället. Som du tyvärr inte kunde låta bli att utföra. SKÄRPNING! Men, jag förlåter dig.

hahaha.. Kände för att göra ett motsägelsefullt inlägg här och nu.

Seriöst. Jag trodde verkligen att jag skulle behöva lämna Sats i en liksäck. Det gjorde jag. Fysisk utmattning here I come. Var jobbigt redan efter tio minuter av de trettio som passet var på. Fast så går det väl när man inte kört kondition ordentligt på ett halvår. Jag har ju kört lite enkel crosstrainer-träning men det är ju absolut ingenting jämfört med ett rejält spinningpass! Eller tja, för mig var det ett rejält. Klaga inte på mig.

Föresten, vad tror ni om mig som reklam-tjej? Jag tror att jag besitter en otrolig talang. Eller vad säger ni? Eller hur kliar det i fingrarna när ni ser dessa bilder. Ni vill ha vantarna, det vet jag.

Hej och hå! Just för tillfället har jag tråkigt och passar därför på att föröka mina inlägg här på bloggen. Som sällskap har jag en kopp obóy och en kanelbulle. Eller ja, jag hade i alla fall det sällskapet tills det tog slut...

Senare idag ska jag i alla fall iväg och träna. Det är verkligen på tiden. För om man inte gör något så sker heller inga underverk. Tyvärr, men det är den bistra sanningen. Hade tänkt testa på lite spinning på SATS, gud hjälpe mig... Jag har velat testa det ett bra tag, men har dock aldrig kommit iväg. Så om jag tycker det är roligt så får jag lite extra boost till att pela mig upp ur sängen klockan halv sju på fredag morgon för att hinna med ett pass som börjar halv åtta då. Ja, just nu är detta önsketänkande men man kan ju alltid hoppas. Känns inte riktigt hundra för tillfället att jag skulle orka med spinning så tidigt.



Men hur gör man egentligen för att finna orken och lusten till att träna? Jag vet inte hur det är för andra, men jag finner det jättejobbigt. Och tråkigt med för den delen. Jag skulle mycket hellre slippa träningen och ta ännu en bulle istället. Men det kan jag ju inte göra, för då får man naturligtvis den där skuldkänslan som brev på posten. Det är ju oftast inte träningen i sig, svetten och fysisk utmattning som lockar. Utan snarare resultaten! Jag vet själv att mitt absoluta mål skulle vara att komma i form lagom till maj månad nästa år, eller tidigare går också bra. Men som med alla mål man sätter upp så måste man också anstränga sig för att kunna uppnå det. Så kom igen nu, kämpa.

Ännu en dag är här, och det känns väl bra! Eller ja, för mig kändes det bra tills jag vaknade och upptäckte att jag försovit mig -rejält. Vaknade av att min lillebror stormade in i rummet med min mobil, halv åtta. Och jag skulle med bussen som gick.... fem i åtta. Underbart! Som tur var så hann man med bussen, men mitt elände slutar tyvärr inte där. Utan nu när jag sitter där fysiskt utmattad över att ha tvingats rusa till bussen, så börjar min insulinpump att larma. Tydligen så är insulinet kvar, vilket innebär att jag måste hem igen för att fylla på. Jippi yay!

Så nu äntligen är man i skolan, ätandes banan och clementin, för ja -det blev min frukost idag. Visst leker livet ibland?

Tjaaa... Nu mina enstaka läsare så har jag en stor och rolig nyhet till er. Skriv ner datumet 4 oktober 2010, för det var den dagen som jag skaffade.... Trumvirvel tack.... Körkort! Ja ni läste rätt, Annelie Jönsson har lyckats ta sitt körkort.
Härligt värre är det, känslan är obeskrivlig. Skönt att ha det gjort efter allt övningskörande men samtidigt skrämmande. Jag menar, är inte ni lite rädda precis som jag, nu när ni besitter vetskapen om att Annelie finns någonstans därute i ett fordon på en väg nära dig?

Firandet av denna händelse blev med bästa kompisen Line över några kanelbullar till dagens ära (kanelbullens dag) och ett glas champagne. Arton år innebär ju inte enbart tillstånd till att skaffa körkort, utan även tillåtelse till att njuta av lite alkohol i måttliga mängder. Som ni så säkert redan vet.